07 januari 2010

Självömkan..

Igår tyckte jag synd om mig själv, magsjukan slog till med buller och bång och att då ha en 1½ åring som vill allt annat än att sitta stilla tar på krafterna mer än en magsjuka gör i vanliga fall.
I vanlig ordning så blir jag sjuk först och sedan följer resten av familjen efter... Det kan göra mig galen!
Att inte få vara sjuk i fred. Att få ligga och bli uppassad och sedan få sova bort sjukan utan istället få vara "pass upp" till hela familjen för att jag är den som är minst sjuk.
Bitter? Absolut!

3 kommentarer:

Vera sa...

Är jag förstående?! Absolut! Det är nog genomj**ligt att bli sjuk- speciellt i magsjuka!- och att då inte få vara ifred och "självläka" är ruskigt jobbigt!! Jag tror att vi som mammor (kvinnor) har högre smärt- och toleranströskel än män (detta har jag läst om i forskningsresultat) och där är nog vår fallgrop...fast vi är dåliga så är vi urstarka *S*

Hoppas du kryar på dig snart och att familjen klarar sig undan så du slipper "passa upp" mer än vanligt :)

KRAM

Victoria sa...

Precis så där är det! Jämt. Man ska vara halvdålig, men ändå den som är minst dålig... så man får jobba som en tok för att fixa vatten, mediciner och mat till de andra som är sjuka?

Varför händer det aldrig den andra vuxna i hushållet??

Catta sa...

Och med all rätt! När man har en maksjuka är det just bli nerbäddad och omhändertagen som gäller, men konstigt nog verkar karlar som är sjuka få mer empati och uppassning. Vårt fel? Jag låter det vara osagt.
Kram C